CandyCigarette

Okej, kändisskvaller har aldrig varit min grejj, men nu blev det helt plötsligt det! För bara några dagar sen gick Zooey Deschanel och Ben Gibbard ut med att de förlovat sig. Kan det bli mer perfekt? (Okej, det kan det väl bli, men vi kan låtsas). Varför dessa  två helt plötsligt intresserar mig är dels för att jag nyligen såg Zooey spela i filmen Yes man. Det gjorde mig påmind om hur bra hon spelar och vilken karaktär hon är, inte som alla andra Hollywoodbrudar. Upptäckte henne för första gången i min favoritfilm Almost Famous som den revolterande storasystern. Ben Gibbard skapar otroligt vacker musik med bandet Death Cab For Cutie, det vet alla. Innan jag fick reda på det här hade jag faktiskt tänkt skriva ett inlägg om Zooey, för hur bra hon skådespelar, hur fint hon sjuger och hur snygg hon är snygg. Suck. Men det får bli ett senare inlägg. Får väl skriva ett om Ben Gibbard också, visa er som inte vet hur fantastisk hans musik är och hur vackra texterna är.

I London befann jag mig mellan 19-23e november för er som inte visste. Något blogginlägg om vistelsen blev det inte, inte heller om något annat som hände mig under november, men ingen har klagat. 
Ett av mina shoppingmissions i London var denna bok av Haruki Murakami. Det är hans senaste verk, första boken skriven i jag-form. Efter de 43 lästa sidorna tycker jag den skiljer sig rätt rejält från hans andra böcker, men man kan fortfarande se murakami bakom boken. Boken är självbiografisk där han berättar om hur hans liv påverkats av springandet. Hur han tänker och värderar olika saker i livet. En väldigt stillsam och trevlig bok. Själv springer jag i perioder för att få bättre kondition, men det är väldigt sällan. Jag tröttnar nästan direkt, men efter att ha läst 43 sidor inser jag varför. Klockrent. Läsvärd om du tycker om att springa eller gillar Murakamis andra böcker!

Efter snart 18 julaftonar (en julafton, flera julaftons/julaftoner/julaftonar/...?) och ett jobb på Guldfynd har jag verkligen tröttnat på tradiotionell inslagning av julklappar. Blä för tomtepapper och fint papper med massa snören! Detta, kombinerat med min kärlek till gratistidningar som iCity, Rodeo, People, Vice, Qx och diverse annat jag plockar på mig på stan, har jag börjat slå in mina julklappar i tidningspapper. Det har blivit precis så som alla barnprogramsledare uppmanade en när man var liten, fast jättemycket roligare! Trodde inte man kunde vara "miljövänlig" (åh.tittapåmig.jagärbäst.öhh.) och samtidigt ge bort roligt inslagna julklappar.
Dock måste jag erkänna att allt inte blivit inslaget i tidningspapper av mig och uppskattar självklart alla julklappar jag får av andra oavsett papper, så jag känner mig lite dubbermoralistisk. Såhär kan det se ut:

När man börjar känna igen folk och veta när de kommer och går på läsesalongen, kulturhuset, ska man börja undra? Finns det någon som känner igen mig? 
Tjejen som sitter med musik i lurarna och räknar matte eller fysik tills hon somnar eller drömmer sig iväg någon annanstans medan hon tittar på utsikten och trummar med naglarna på bordet till musiken? Hon som aldrig kan bestämma sig hur hon ska sitta, tar av sig skorna och skjunker ihop på stolen. Intar ny ställning på stolen, det går två minuter och hon byter sittställning igen. Prasslar och knölar. Sjunger med musiken utan att låta. Smsar och fotar folk på trottoaren. Känner sig som hemma och tar egentligen ingen notis om hur vissa irriterar sig över henne. Det hon däremot bryr sig om är ifall hon ser någon figur hon känner igen, vilket inträffar nästan varje gång.
Vi har söta tanten och farbrorn som vid kl.15-16 köper varsitt kaffe och fika på caféet på samma våning, går in i läsesalongen och sätter sig där i de vinröda nedsuttna fåtöljer och fikar där medan de njuter av utsikten. Vi har smala solariebruna kvinnan med blont hår med hörlurar som alltid läser ekonomitidningarna på samma plats vid bordet näst längst in. Vi har förståndshandikappade mannen som sytt sina egna kläder med plastfickor där han stoppat in bilder på kändisar, han pratar högljutt och verkar inte lärt sig reglerna inne på ett bibliotek. Men alla är vana, de som jobbar också, så det är lugnt.
Hela situationen kan nästan citeras med en liten bit ur ledmotivet till serien Skål, eller Cheers som är orginalnamnet. Låten är skriven av Gary Portnoy.

"Sometimes you wanna go
Where Everybody Knows Your Name
And they're always glad you came
You wanna be where you can see
Our troubles are all the same
You wanna be Where Everybody Knows Your Name"

Nu blir nog pappa glad. Hans besatthet av Cheers har smittat av sig på mig. Precis som alla Pugh Rogerfeldts låttexter. Ofrivillighet och ironi i vardagen.

Idag flög min fågel söderut. Tåget lämnade stationen kl.08.21 och från mina kinder föll saltvattensdroppar ner i den gråa asfalten. Kan man känna sig mer ensam än på en grå och kall perrong, då tåget precis åkt och man känner avståndets ökande värka i bröstet? Kanske. Fjärde februari är ett bra datum i alla fall.
Nu ska jag läsa lite och kanske plugga. Sen ska jag försöka rensa mitt rum på flyttkartonger, sortera alla prylar i kategorierna: behålla, förråd, sälja tradera, loppis och slänga. Mina föräldrar undrade om jag skulle med på bio på sture ikväll, troligtvis gör jag det.