Skål.
När man börjar känna igen folk och veta när de kommer och går på läsesalongen, kulturhuset, ska man börja undra? Finns det någon som känner igen mig?
Tjejen som sitter med musik i lurarna och räknar matte eller fysik tills hon somnar eller drömmer sig iväg någon annanstans medan hon tittar på utsikten och trummar med naglarna på bordet till musiken? Hon som aldrig kan bestämma sig hur hon ska sitta, tar av sig skorna och skjunker ihop på stolen. Intar ny ställning på stolen, det går två minuter och hon byter sittställning igen. Prasslar och knölar. Sjunger med musiken utan att låta. Smsar och fotar folk på trottoaren. Känner sig som hemma och tar egentligen ingen notis om hur vissa irriterar sig över henne. Det hon däremot bryr sig om är ifall hon ser någon figur hon känner igen, vilket inträffar nästan varje gång.
Vi har söta tanten och farbrorn som vid kl.15-16 köper varsitt kaffe och fika på caféet på samma våning, går in i läsesalongen och sätter sig där i de vinröda nedsuttna fåtöljer och fikar där medan de njuter av utsikten. Vi har smala solariebruna kvinnan med blont hår med hörlurar som alltid läser ekonomitidningarna på samma plats vid bordet näst längst in. Vi har förståndshandikappade mannen som sytt sina egna kläder med plastfickor där han stoppat in bilder på kändisar, han pratar högljutt och verkar inte lärt sig reglerna inne på ett bibliotek. Men alla är vana, de som jobbar också, så det är lugnt.
Hela situationen kan nästan citeras med en liten bit ur ledmotivet till serien Skål, eller Cheers som är orginalnamnet. Låten är skriven av Gary Portnoy.
"Sometimes you wanna go
Where Everybody Knows Your Name
And they're always glad you came
You wanna be where you can see
Our troubles are all the same
You wanna be Where Everybody Knows Your Name"
Nu blir nog pappa glad. Hans besatthet av Cheers har smittat av sig på mig. Precis som alla Pugh Rogerfeldts låttexter. Ofrivillighet och ironi i vardagen.
Tjejen som sitter med musik i lurarna och räknar matte eller fysik tills hon somnar eller drömmer sig iväg någon annanstans medan hon tittar på utsikten och trummar med naglarna på bordet till musiken? Hon som aldrig kan bestämma sig hur hon ska sitta, tar av sig skorna och skjunker ihop på stolen. Intar ny ställning på stolen, det går två minuter och hon byter sittställning igen. Prasslar och knölar. Sjunger med musiken utan att låta. Smsar och fotar folk på trottoaren. Känner sig som hemma och tar egentligen ingen notis om hur vissa irriterar sig över henne. Det hon däremot bryr sig om är ifall hon ser någon figur hon känner igen, vilket inträffar nästan varje gång.
Vi har söta tanten och farbrorn som vid kl.15-16 köper varsitt kaffe och fika på caféet på samma våning, går in i läsesalongen och sätter sig där i de vinröda nedsuttna fåtöljer och fikar där medan de njuter av utsikten. Vi har smala solariebruna kvinnan med blont hår med hörlurar som alltid läser ekonomitidningarna på samma plats vid bordet näst längst in. Vi har förståndshandikappade mannen som sytt sina egna kläder med plastfickor där han stoppat in bilder på kändisar, han pratar högljutt och verkar inte lärt sig reglerna inne på ett bibliotek. Men alla är vana, de som jobbar också, så det är lugnt.
Hela situationen kan nästan citeras med en liten bit ur ledmotivet till serien Skål, eller Cheers som är orginalnamnet. Låten är skriven av Gary Portnoy.
"Sometimes you wanna go
Where Everybody Knows Your Name
And they're always glad you came
You wanna be where you can see
Our troubles are all the same
You wanna be Where Everybody Knows Your Name"
Nu blir nog pappa glad. Hans besatthet av Cheers har smittat av sig på mig. Precis som alla Pugh Rogerfeldts låttexter. Ofrivillighet och ironi i vardagen.
Kommentarer
Trackback
