CandyCigarette

Idag för exakt ett år sedan begav jag mig en dimmig höstmorgon till detta lilla café på kungsholmen. En sot, en frukost, en kamera, en dvd och en näve melonkarameller senare och jag var förtrollad. Allt stämde. Vi läste samma bok, han blev min nyckelfågel och toru okada och jag blev hans mei kasahara. Min höst kunde inte blivit finare, små universum, kanelbullar med äppelbitar i, filmfestival, bagels och glögg. Vintern blev dock lite kall, men våren kom sot och tinade upp mig igen och gjorde mig prickig. Vi fotade körsbärsblommorna tillsammans och drömde oss iväg. Mitt sotigaste år har också varit mitt finaste år. Nu drömmer jag om en resa, det gör nog sot också <3



  








 


"Som du är jag, som jag är du"
Mei Kasahara och Toru Okada kommer aldrig försvinna.

Gänget med de unika skorna. Yäa!

Komplikationer från en analog vår. Jag minns hela dagar när jag ser dessa foton, det är nästan som jag inte levt de dagarna då jag inte fotat. Våren var så längesedan, men ändå så nära. Förhoppningsvis blir den kommande våren någon annanstans än i sverige, längtar så. Drömmen om moskva, transsibiriska, tokyo, kyoto, seoul, beijing och allt däremellan. Ta mig dit nu.

Man blir som dem man umgås med och allting sitter i väggarna. Att ta sig ur därifrån är jättesvårt. En annan värld och man ser allting utifrån. Hjälplöshet.

Black Balloon.

 


   



  
 




  

Min bästa festivalsommar ur ett analogt fisköge-perspektiv. Jag saknar alla festivaler, alla människor, festen, musiken och travbanefrukostarna. Go Green bönorna och Pucko på literförpackning. Kir. Partyhästarna, solglasögonen och mysiga tält. Tack alla som gjort min sommar <3

 
Jag dör. Så bäst. She & Him = bäst. Vill se nu!
Zooey Deschanel "One day, you'll be cool" <3

Min kreativitet har lagts lite åt sidan när jag börjat jobba, men då är det bra att andra förser världen med små vackra ting (: Hittade en länk till den här bloggen där det just nu pågår en rosett-tävling, utlimat tävling och jag är helt sålt på de två prickiga rosetterna..åhåh..

Nu har jag börjat tröttna på mig själv och mina ursäkter. Jag bara sitter och sitter. Jag har slutat titta i speglar, väga mig och prova kläder för jag vet att jag bara blir deppad över hur långt jag låtit allting gå. Det är sjukt vad som kan hända om man slutar tänka, för det är det jag har gjort och det syns verkligen på min kropp. Jag börjar bli rädd, varför kan inte jag men alla andra? Jag har allt man behöver och vet exakt vad man ska göra, men ändå så skiter allting sig. Jag vill inte se ut såhär, jag vill vara emelie i högstadiet. En emelie som tränade, åt nyttigt och spenderade all sin resterande tid med vänner. En emelie som var söt och fin på bilder, smal. 
Idag har jag försökt börja tänka som jag gjorde då, för mina olika taktiker senaste halvåret har bara skitit sig. Och jag vet inte hur jag ska säga det här, men ni mina små vänner som läser det här behöver inte säga någonting till mig, bara veta och inte undra ibland. Och kanske inte fresta heller. Jag vill vara smal. 

 

Det är sjukt när man ser det såhär. Första bilden är jag i åttan som låtsasrockercool med paintredigerad kajal. Andra bilden är från i somras, onykter i kompisars tält. Ocharmigt värre.