CandyCigarette

Det kommer en dag då jag kommer kunna prata engelska, franska och japanska helt flytande. En dag då jag bott i New York, Paris och Tokyo och lärt mig språken, kulturen och att tycka om maten. Då jag vet var man kan köpa billiga ingredienser till en middag, var man kan shoppingfynda prickiga ting och var man kan gå på spelning med sina vänner. Var man ska gå när det regnar, och var man ska gå när det är sol.
Snön gör att jag känner mig inspärrad från omvärlden, men egentligen är det ingen skillnad. Reseguiderna går fortfarande att läsa, fråga folk om råd går fortfarande att göra och drömma kan jag om nätterna. Men ju längre den bruna svartprickiga snön ligger kvar på marken desto svårare är det att förstå att det finns värme någonstans på denna vattenboll tellus. Att det finns någonting värt att resa till bortom snön och rutinerna. Blä på Sverige just nu. Blä är ordet.

 

59minuter kvar tills klockan slår tolv och jag blir officiellt 20år. Min födelsedag kommer bli en familjehelg då jag redan haft det tillräckligt festligt i veckan och jag är trött efter många tidiga morgnar på jobbet. Tack alla snälla fina människor för i onsdags, så glad att så många kunde komma! Inlägg med bilder blir senare.

-För ett år sedan fyllde jag nitton, då var jag med min sot och vi fotade i snön. Jag fick mina gula hörlurar och allt var analogt och underbart. Randigt, färgglatt och nytt. Kärlek. Det var sol och frost.
-För två år sedan fyllde jag arton. Vet att den 7/2 det året var jag med stocke på Debaser Slussen och såg The Von Bondies och tre dagar senare brinner mitt liv ner i husby. Katterna överlevde.
-För tre år sedan fyllde jag sjutton och jag minns inte riktigt. Jag var i alla fall smal och gick på skivmässor och mina första stuprörsjeans var utslitna. Levde livet men var duktig.
-För fyra år sedan fyllde jag sexton år, då bad jag pappa följa med mig till Berns för att se Death Cab for Cutie. Jag var duktig konsertbesökare när jag var yngre. Pappa var snäll och bjöd mig. Några veckor senare piercar jag läppen.

Suck. Blir så himla emotionell när jag måste kolla upp mitt tidigare liv på diverse sidor. Allt kommer tillbaka, vill bara gråta. Vet inte om det är att jag inser att jag en gång var en glad, cool minitjej med snelugg och bäst musiksmak och nu är jag bara emelie. Det känns som om jag låtit mig själv förfalla senaste tiden. Lyssnar på The Strokes, Wolf Parade, Von bondies, Sunset Rubdown, White Stripes och bara gråter. Vem är jag? 
(okej, vilket jävla pinsamt inlägg, men ni får skylla er själva)

Vet i alla fall att jag kommer vakna upp glad imorgon hos en familj som älskar mig och min helg kommer bli mysigast trots att jag mår som jag gör just nu. Mina tårar är tröttheten som försvunnit. Som i Spirited Away.
Varför känns allt så långt borta? Ouppnårligt? Avlägset?

Over and out.