Att tappa bort sig själv.
Nu har jag börjat tröttna på mig själv och mina ursäkter. Jag bara sitter och sitter. Jag har slutat titta i speglar, väga mig och prova kläder för jag vet att jag bara blir deppad över hur långt jag låtit allting gå. Det är sjukt vad som kan hända om man slutar tänka, för det är det jag har gjort och det syns verkligen på min kropp. Jag börjar bli rädd, varför kan inte jag men alla andra? Jag har allt man behöver och vet exakt vad man ska göra, men ändå så skiter allting sig. Jag vill inte se ut såhär, jag vill vara emelie i högstadiet. En emelie som tränade, åt nyttigt och spenderade all sin resterande tid med vänner. En emelie som var söt och fin på bilder, smal.
Idag har jag försökt börja tänka som jag gjorde då, för mina olika taktiker senaste halvåret har bara skitit sig. Och jag vet inte hur jag ska säga det här, men ni mina små vänner som läser det här behöver inte säga någonting till mig, bara veta och inte undra ibland. Och kanske inte fresta heller. Jag vill vara smal. 
Det är sjukt när man ser det såhär. Första bilden är jag i åttan som låtsasrockercool med paintredigerad kajal. Andra bilden är från i somras, onykter i kompisars tält. Ocharmigt värre.
Vi är i samma sits gumman \o/ Jag vill också vara smal och fin! Inte barbamamma som jag är nu, och alla har svackor med träning och mat, så är det bara, men det är bara att ta nya tag! Jag kan tvinga dig att följa med mig och träna ifall du viill?? :D
