Seconds. minutes. days. weeks. months. years.
Nu när man är ledig hinner man tänka, ibland för mycket, inga prov eller inlämningsuppgifter som spökar i huvudet. Särskillt på tunnelbanan eller på något annat ställe då jag är ensam med musiken i min iPod. Böcker, filmer, musik och människor har påverkat mina tankar just nu massor.
Man kanske skulle kunna definiera det som en tonårs/snart vuxen - kris. Kris är kanske att överdriva, men det känns lite som om jag har börjat ge upp hoppet om mig själv. Nästan allt har lite förlorat sin mening. Det var inte såhär jag trodde min framtid skulle vara då jag var tretton år. Okej, hur bright är man som trettonåring, egentligen? Men som person nu är jag inte så annorlunda det jag trodde då jag var tretton, men allt som skett omkring är helt annorlunda. En enda röra. Det känns som om allt som hänt har fått mig att tappa fokusen och ordningen. Finner ingen motivation att riktigt försöka längre. Usch, vad deppig jag låter! Haha.
Efter arvikafestivalen får det bli nystart för mig. Då bor jag återigen hemma efter branden, fast det enda jag kommer känna igen är trappuppgången och dörren. Jag kommer inte känna mig hemma någonstans på väldigt länge har jag en känsla av. Det kan nog vara en orsak till allt. Kanske. Lack of trygghet, hemmakänsla.
Men som en speciell person sa. Det fixar sig, som allt annat i livet. Och det tror jag det kommer göra.
Ursäkta min major humörsvängning. Men var tvungen att skriva av mig och i behov att alla ska tycka synd om lilla i-landsbarnet Emelie med så små problem att det nästan är pinsamt.
Man kanske skulle kunna definiera det som en tonårs/snart vuxen - kris. Kris är kanske att överdriva, men det känns lite som om jag har börjat ge upp hoppet om mig själv. Nästan allt har lite förlorat sin mening. Det var inte såhär jag trodde min framtid skulle vara då jag var tretton år. Okej, hur bright är man som trettonåring, egentligen? Men som person nu är jag inte så annorlunda det jag trodde då jag var tretton, men allt som skett omkring är helt annorlunda. En enda röra. Det känns som om allt som hänt har fått mig att tappa fokusen och ordningen. Finner ingen motivation att riktigt försöka längre. Usch, vad deppig jag låter! Haha.
Efter arvikafestivalen får det bli nystart för mig. Då bor jag återigen hemma efter branden, fast det enda jag kommer känna igen är trappuppgången och dörren. Jag kommer inte känna mig hemma någonstans på väldigt länge har jag en känsla av. Det kan nog vara en orsak till allt. Kanske. Lack of trygghet, hemmakänsla.
Men som en speciell person sa. Det fixar sig, som allt annat i livet. Och det tror jag det kommer göra.
Ursäkta min major humörsvängning. Men var tvungen att skriva av mig och i behov att alla ska tycka synd om lilla i-landsbarnet Emelie med så små problem att det nästan är pinsamt.
Kommentarer
Trackback
